Kalkyngel är en vitt utbrett sjukdom vars förekomst, till viss del oförklarligt, varierar från år till år. Ibland kan den ha stor ekonomisk betydelse genom att drabbade samhällen ger lägre honungsskörd.
Sjukdomsförlopp och skador
Kalkyngel orsakas av svampen Ascosphaera apis. Svampens sporer överförs till larverna via larvmaten och börjar gro i larvens tarm. Svamphyferna tränger ut från tarmen genom tarmväggen och vidare genom larvhuden. Larven genomväxes av svampen och den karakteristiska kalkyngelmumien bildas. Mest mottagliga för kalkyngelinfektion är tre till fyra dagar gamla larver. Ynglet dör efter att cellen är täckt. Cellerna med de mumifierade larverna (eller pupporna) blir ofta avtäckta av de vuxna bina som även lätt kan ta bort dem. Sjuka samhällen kan ha reducerad bistyrka och honungsproduktion. A. apis är en heterotallisk svamp vilket betyder att det finns två "kön" av svampen, kallad - respektive +. Sporer från båda "könen" måste finnas i samma larv för att fruktkroppar kan bildas. I de vita mumierna finns enbart den ena varianten av svampen vilket innebär att ingen fruktkroppsbildning skett. I de gråsvarta mumierna finns fruktkroppar med sporer. Sporer från A. apis anges att kunna leva i minst 15 år. |
Faktorer som påverkar sjukdomens förlopp
Sjukdomen anses vara stressrelaterad och är vanligare i samhällen som är försvagade av annan anledning (t.ex. andra sjukdomar eller fel förhållande mellan vuxna bin och yngel). Kalkyngel kan öka kraftigt vid dåliga dragförhållanden, blött väder och hög luftfuktighet i kupan. Eftersom svampen växer bäst vid temperaturer som ligger under den optimala temperaturen för yngel så förekommer sjukdomen oftast i ytterkanten av yngelklotet och i drönarceller. Bisamhällen med hög grad av inavel verkar vara mer mottagliga för sjukdomen. |
Symptom och diagnos
Kalkyngel är relativt enkelt att skilja från andra yngelsjukdomar. Yngelkakor med sjukdomen har oregelbundet utseende med många genombitna cellock. Sjukt yngel är först vitt, mjukt och mögelaktigt för att sedan bli hårt och kalkartat. Själva mumierna kan vara antingen vita eller gråsvarta. Mumierna kan lätt ses i cellerna, på botten av kupan och framför flustret. Om mumierna torkar in under cellocken kan man höra ett rasslande ljud när ramen skakas. |
Behandling och förebyggande åtgärder
Lindriga fall klarar bina vanligtvis själva, men vid allvarligare eller återkommande fall bör man vidta åtgärder. Kakor med många kalkyngelmumier avlägsnas från kupan och eldas upp. Utrymmet inskränks och samhället ombonas väl. Förstärk med bin och yngel från friska samhällen och ge extra foder om nödvändigt. Se till att kupan är väl ventilerad och att det alltid är rätt förhållande mellan utrymme och bin samt mellan vuxna bin och yngel. Håll dessutom alltid starka samhällen. Kakverket, som kan innehålla massor av sporer, bör systematiskt förnyas. Byt ut drottningen mot en ung drottning av en härstamning som är mindre mottaglig för kalkyngel. Avel bör aldrig ske från samhällen som visar symptom på sjukdomen. Det finns inga medel som är registrerade eller visat sig vara effektiva för behandling av kalkyngel.
|
|
|
 |
Foto: Preben Kristiansen |
|
|
| Kalkyngel i ett bisamhälle kan lätt konstateras på yngelkakorna. På kakan här, som innehåller mycket kalyngel, finns både celler med perforeringar på cellocken och celler där locken helt har avlägsnats av bina. Mumierna i cellerna syns tydligt. Sporer sprids i samhället genom bin som städer bort kalkyngelmumierna. |
 Foto: Preben Kristiansen |
| I samhällen med kalkyngel syns ofta mumier på flusterbrädan eller framför kupan. |
 Foto: Preben Kristiansen |
| Ett exempel på ett gravt fall av kalkyngel där hela bottnen är täckt med kalyngelmumier. På de gråsvarta mumiernas yta finns fruktkroppar med sporer som med bina kan spridas såväl inom samhället som till andra samhällen |
|
