-
Inlägg
-
Hej S-Å
Du skrev tidigare – ”Frågan är hur man kategoriserar sina bin, det här har jag, det här vill jag ha och hur kommer jag dit”.
Du förvånar mig – du mäter den egenskap du vill förändra / avla på – och riktar ditt urval så den egenskapen favoriseras på lämpligt sätt. Konstigare än så är det inte. På Svensk Biavels hemsida finns under Handboken ett testprotokoll som du kan använda. Om du ska ha en egen testvariabel ( t.ex. pollineringsförmåga ) så får du söka på internet eller själv uppfinna en stege med de önskvärda egenskaperna du vill ha och följa det framgent.
Du skrev i inledningen av denna tråd att du hade två insemineringsinstrument . kan du inte låna ut ett av dem i juli till mig?
Så kan vi testa det instrumentet mot standard tyska instrument. / LNSommaren och biodlingen här är ganska så intensiv, det är mer än fulltid de veckor allt händer och jag behöver faktiskt all utrustning under dessa veckor.
Det var därför jag anskaffade lite mera plus att jag vill inte stå utan om något tekniskt oförutsätt händer som gör verksamheten omöjlig.
Sedan vill jag prova ut metoder och se vilka arbetsätt som fungerar bäst och passar bäst för den verksamhet jag själv bedriver. Jag skall testa kläckskåpet för första gången i sommar med en del drottningar och se hur mycket panik det ger typ arbetets omfattning.
Allting hänger ihop och med en del av förberedelser av material. Jag har en duktig hjälpreda och är man två hinner man med på en helg.
Samtidigt skall allt fungera i min ordinära företagssverksamhet, jag kör eget fulltid.Det finns ju renparningsområden där honungsbidrottningar kan bli parade på ett narturligt sätt med livs levande drönare. Är inte det ett genetiskt riktigt sätt?
Har en långvarig test på 5 år föregåtts?
Detta för att få vetskap om vilka genetiska egenskaper drottningen är bärare av.Det finns ju renparningsområden där honungsbidrottningar kan bli parade på ett narturligt sätt med livs levande drönare
Det kan aldrig bli 100%
Drönare kan flyga långt, även över öppen vaten+ kan följas med i parnings kassetter. Även drottningar kan flyga över vatten i sitt sökandet.
Parnings stationer fungera bra, det beror på det arbets sätt man har valt och vad man vill uppnå.
mvh edward 😛
Det finns säkert inget tvivel om att honungsbidrottningar blir till 100 % parade i renparningsområde.
Ett sådant område har som regel en dominans av en typ av honungsbidrönare. I regel är det flera systerhonungsbidrottningar som ger den typen av drönare.Drönare flyger i regel till en solig och varm plats där det finns uppvindar, en husvägg eller en sluttning mot söder, men inte hur långt bort som helst. De måste som alla individer i ett honungsbisamhälle ha tankat energi för att vingmuskeln och dess tillhörande vingar ska bära dem till målet. De som inte har fått göra sin uppgift måste ha energi för resan hem igen. En honungsbidrönare äter inte själv utan blir matad av honungsbisamhällets honungsbihusbin. Hur långt en honungsbidrönare flyger beror på hur väl han har blivit matad med energi.
Det med inseminering av honungsbidrottningar tvingar henne till att bli befruktad av henne ej önskvärd honungsbidrönares spermier. Genom detta förfarande kommer oönskade anlag in i honungsbidrottningen. Då t.ex. dålig motståndskraft mot honungsbisjukdommar som t.ex. kalkyngel samt övriga sjukdommar som kan förekomma hos honungsbin och i dess samhälle.
Det finns ju renparningsområden där honungsbidrottningar kan bli parade på ett narturligt sätt med livs levande drönare. Är inte det ett genetiskt riktigt sätt?
Den största fördelen med instrumentell insemination att man kan ägna sig åt avel och samtidigt ha en bred avelsbas.
Renparningsstationerna har bara en enda linje på drönarsidan och det innebär stor risk för utarmning av det genetiska materialet.
Rasparningstationer minskar denna risken men då kan man inte hålla på med avel på drönarsidan eftersom man inte vet vilken linje som är fader.
Med instrumentell insemination kan man ha många parallella avelslinjer på både moder- och fadersidan vilket gör det lättare att få fram och behålla goda egenskaper utan risk för inavelsproblem och förlust av viktiga gener för t.ex. sjukdomsresistens.
Eyvind vinklar till sin fråga den 23 maj – ” Varför frånta bidrottningar och bidrönarnas parningsakt genom insemination?”.
Bra fråga – insemination är en teknik att befrukta en bidrottning som ersätter den naturliga parningen. Fördelen är att man har lite bättre kunskap ( i bästa fall) om tidigare släktled med denna metod jämfört med ”naturlig parning”. Men om man inte har god dokumentation och en-drönar inseminering i flera led, så är det risk att man inte riktigt ha full koll på genetiken. Vid den ”naturliga parningen” så parar sig drottningen med i genomsnitt ca 15 drönare, men med stora skillnader från 2-3 st drönare till som mest (som man genom studier fått fram antalet) ca 50 st drönare. Men Eyvind som du säkert vet, så är drönarens arv (DNA-genomet) från hans mormor – och även på en s.k. renparningsplats eller renparningsstation så kommer det med nödvändighet bli stora genetiska skillnader som du inte har närmare kontroll på, eftersom de drönarproducerande systerdrottningarna i ett ”naturligt system” kommer att ha en mängd olika genetiska arv (DNA-genomet) genom denna stora genetiska mångfald från de olika mormödrarnas arv. Därför blir det olika resultat i parningen på parningsplatserna – och det är genomsnittet som kommer att ge nettoresultatet genom den genotyp som dominerar på just den parningsplatsen just den dagen och det är det vi ser eller mäter är den s.k. fenotypen.
För att minska slumpens påverkan som sker vid en ”naturlig parning” – så tillgriper man ett systematiskt arbetssätt i sitt avelsarbete, dvs. använder inseminering som teknik, då får man bäst kontroll på ”genetiken” (dvs. genotypen fast det vi kan mäta eller undersöka blir då fenotypen).Så för att återgå till din ursprungliga fråga Eyvind – svaret är förhoppningsvis bättre bisamhällen snabbare genom att minimera slumpens påverkan i ditt avelsarbete.
Du använder orden; ”frånta” och ”parningsakt” i din fråga – men i mina öron gör du en mänsklig värdering i att binas parningsakt skulle vara något ”mänskligt positivt” genom ordet frånta – som om det skulle finnas ett bättre alternativ (!). Ungdrottningen styrs enbart av sin instinkt när hon parningsflyger och utsöndrar ”parningsferomon”, som tänder de instinktsstyrda drönarna som i samma ögonblick de kopulerar oxå avlider och faller till marken. Man kan väl inte frånta insekterna något som de aldrig haft – eller ?
Däremot ger jag dig rätt på den punkten Eyvind – att det är endast de starkaste drönarna och mest lämpade för stunden och situationen som kommer att lämna sitt genetiska arv vidare till ungdrottningen i en ”naturlig parningsakt” – och naturligtvis så ska majoriteten av avelsarbetet med bin gå till på det sättet, inte genom inseminering. Hälsningar LasseDet finns ju renparningsområden där honungsbidrottningar kan bli parade på ett narturligt sätt med livs levande drönare. Är inte det ett genetiskt riktigt sätt?
Den största fördelen med instrumentell insemination att man kan ägna sig åt avel och samtidigt ha en bred avelsbas.
Renparningsstationerna har bara en enda linje på drönarsidan och det innebär stor risk för utarmning av det genetiska materialet.
Rasparningstationer minskar denna risken men då kan man inte hålla på med avel på drönarsidan eftersom man inte vet vilken linje som är fader.
Med instrumentell insemination kan man ha många parallella avelslinjer på både moder- och fadersidan vilket gör det lättare att få fram och behålla goda egenskaper utan risk för inavelsproblem och förlust av viktiga gener för t.ex. sjukdomsresistens.
”Den största fördelen med instrumentell insemination att man kan ägna sig åt avel och samtidigt ha en bred avelsbas”.
>Det behövs ingen instrumentell insemination för att bibehålla en god avelsbas. Varför utnyttjas det inte av gemene biodlare? –
”Renparningsstationerna har bara en enda linje på drönarsidan och det innebär stor risk för utarmning av det genetiska materialet”.
>Drönarstammen på en renparningsstation byts som regel ut inför varje parningssäsong -.
”Rasparningstationer minskar denna risken men då kan man inte hålla på med avel på drönarsidan eftersom man inte vet vilken linje som är fader”.
>Dessa stationer ger säkert information om detta.
”Med instrumentell insemination kan man ha många parallella avelslinjer på både moder- och fadersidan vilket gör det lättare att få fram och behålla goda egenskaper utan risk för inavelsproblem och förlust av viktiga gener för t.ex. sjukdomsresistens”.
>Som regel räcker det med ett fåtal avelslinjer. Då bestående av hårt inavlade drottningar och drönare. När dessa korsas framkommer individer som har hög heterosiseffekt. Dessa individer har högre motstånd mot bisjukdommar samt är vitalare än sina föräldrar. De samlar också in en riktigt stor honungsskörd, om det finns förutsättning för det i naturen.
”Den största fördelen med instrumentell insemination att man kan ägna sig åt avel och samtidigt ha en bred avelsbas”.
>Det behövs ingen instrumentell insemination för att bibehålla en god avelsbas. Varför utnyttjas det inte av gemene biodlare? –
En bred avelsbas innebär att man har många obesläktade individer. Visst kan du nå det med friparning, men tyvärr med begränsad styrning över aveln.
”Renparningsstationerna har bara en enda linje på drönarsidan och det innebär stor risk för utarmning av det genetiska materialet”.
>Drönarstammen på en renparningsstation byts som regel ut inför varje parningssäsong -.
Det är precis det jag menar med utarmning av det genetiska materialet, eller kanske snarare utarmning av den genetiska mångfalden. En enda drönarlinje som bara kan bytas en gång om året och ger sitt material till all renparning i en hel region.
”Rasparningstationer minskar denna risken men då kan man inte hålla på med avel på drönarsidan eftersom man inte vet vilken linje som är fader”.
>Dessa stationer ger säkert information om detta.
Jovisst ger de information om detta, men hjälper den informationen till bättre bin?
”Med instrumentell insemination kan man ha många parallella avelslinjer på både moder- och fadersidan vilket gör det lättare att få fram och behålla goda egenskaper utan risk för inavelsproblem och förlust av viktiga gener för t.ex. sjukdomsresistens”.
>Som regel räcker det med ett fåtal avelslinjer. Då bestående av hårt inavlade drottningar och drönare. När dessa korsas framkommer individer som har hög heterosiseffekt. Dessa individer har högre motstånd mot bisjukdommar samt är vitalare än sina föräldrar. De samlar också in en riktigt stor honungsskörd, om det finns förutsättning för det i naturen.
Jo du har rätt, det är inte riktigt rätt att prata om linjer när det gäller bisamhällen eftersom man snarare kan prata om bisamhällen som individer ur avelssynvinkel. Det är antalet individer inom biaveln som riskerar att vara för lågt, och även i linjeavel behöver man ha ett antal individer för att kunna göra ett urval inom varje linje.
Med II kan du ha fler ”individer” igång samtidigt att göra urval från och behöver inte vara beroende av vad någon annan gjort för val av drönargivare till stationerna och dessutom kan du använda flera drönargivare samma säsong. II är ett redskap i ett avelsarbete, men rätt meningslöst till bruksdrottningar eftersom de ska kunna friparas, antingen hemma eller i rasparningsområde. Parningsstationer har varit ovärderligt i aveln men jag håller med de som menar att det är en farlig väg eftersom just avelsbasen blir så smal och då är II ett bra komplement.
Är intresserad att börja med inseminering av drottningar och har skaffat det mesta i utrustningsväg för detta ändamål. Har läst med stort intresse vad som har skrivits här i foromet om instrumentell insemination. Har även läst en hel del om drottningseminering, bl.a. Bert Thryboms bok, samt övat på de olika momenten i semineringsarbetet under denna säsong. U-sprit och Streptocillin har jag dock tänkt skaffa till nästa års skarpa semineringsarbete. Hur bör man göra för att få tag i dessa preparat? Måste man ha gått en inseminerings kurs innan man kan köpa dessa preparat! Hur har du/ni gjort?
U-sprit 70% en hel låda (12L) samt 100ml Streptocillin kan förskrivas av vetrinär. Många vetrinärer vill inte veta av dessa förskrivningar så det är inte helt enkelt. Har man vetrinärer som anhörig så är problemet mindre. U-spriten räcker länge om den används för desinfektion. Streptocillinet rätt förvarat klarar sig kanske över två sässonger.
Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne. Logga in
