Munka Ljungby Biodlarförening har skickat en skrivelse till Jordbruksverket, Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket om den växande industrin med importhumlor.
– Humleindustrin kommer att fortsätta växa och användningsområden blir allt bredare och, detta med eller utan myndighetsreglering, tillsyn eller insyn! Jag tror att odlade humlor, på sikt, kommer att konkurrera ut yrkesbiodlare vad det gäller pollineringstjänster, säger en av skribenterna Peter Shaw.
Skrivelsen har publicerats i Bitidningen nr 11/12 2017. Sist i artikeln finns de svar som inkommit.
Av: Peter Shaw, Projektledare
Bjarne Larsson, Thord Kristiansson, Karin Akerö, Boris Karlsson, Peter Wissel, Catharina Kroon, medhjälpare/rådgivare
Bakgrund:
Det har sedan länge varit känt att humlor (Bombus) är väldigt effektiva pollinerare – i många avseenden bättre än honungsbin (Apis mellifera) – men att föda upp humlor i stor skala är komplicerat.
En belgisk veterinär, Roland De Jonghe, noterade 1985 en ansenligt förbättrad pollinering av tomatplantor i växthus när man satte in ett humlesamhälle. Han fann också att kvaliteten, storleken och mängden tomater ökade med detta sätt att pollinera. Han insåg dess ekonomiska betydelse och grundade 1987 sitt företag, Biobest.
1998 lyckades holländska forskare utveckla tekniker som möjliggjorde kommersiell uppfödning av humlor och detta har resulterat i en global industri vars export enbart från Europa numera omfattar över en million humlesamhällen årligen. Det finns cirka 30 producenter men marknaden domineras av tre stora aktörer och deras dotterbolag: belgiska Biobest, samt de två holländska Koppert och Bunting Brinkman Bees.
Det ekonomiska värdet av industrin för jordbruk, framförallt inom växthusnäringen är mycket stor och utvecklingspotentialen enorm. Franska och tyska forskare beräknar det globala ekonomiska värdet av dessa pollinerare till $153 miljarder för år 2005 och 2013 citerade Greenpeace forskning som beräknade det globala ekonomiskt bidraget av pollination till $265 miljarder.
Att använda humlor för pollinering och bekämpning av växtsjukdomar är positivt då det innebär en minskning av bruket av kemiska växtskyddsmedel och pesticider. Men paradoxalt, kan användning av humlor för pollinering på öppna fält också få en motsatt effekt: Traditionellt har man använt honungsbi för detta ändamål och svenska biodlare är oftast mycket tveksamma till att exponera sina bin för pesticider och växtskyddsmedel. Humlor, med en kort livstid och som inte överlever vintern och dessutom inte producerar honung, pollen eller propolis kan lätt betraktas som förbrukningsmaterial som man inte behöver ta hänsyn till när det gäller förgiftning med pesticider och dylikt. En utökad användning av humlor kommer troligtvis att minska efterfrågan på tambin för pollineringstjänster. I många länder är pollinering numera oftast huvudinkomstkällan för de kommersiella honungsbiodlarna och honungsproduktion har blivit allt mer en sidoprodukt. Neddragningar i kommersiell biodling, tillsammans med att importerade humlor undantränger och degenererar vilda stammar, kommer i förlängningen att göra jordbruket beroende av kanske en enda art av inavlade, importerade humlor. En sjukdomsspridning i likhet med de som har drabbat tambin på sistone orsakad av parasiter eller virus (varroa kvalster, amerikansk yngelröta eller CCD) bland dessa humlor skulle då innebära en katastrof för jordbruket.
Som kompletterande bakgrundsinformation finns även en mycket användningsbar myndighetsanalys av humleindustrins potentiella nytta och problem som företogs av det irländska jordbruksdepartementet så tidigt som 2006. Som bakgrund finns också den brittiska organisationen, Bumblebee Conservation Trusts position paper.
Problemområden vi har fokuserat på, och där det saknas tillfredställande reglering, är följande:
• Sjukdomsspridning mellan importerade humlor, vilda humlor och honungsbin:
Studier som vi har tagit del visar att humlor, solitära bin och honungsbin kan smitta varandra med olika patogener och på så sätt orsaka svåra sjukdomar. I den kommersiella uppfödningen av humlor överförs vanligtvis dessa patogener genom att man använder honungsbin som arbetsbin åt humledrottningen samt att humlorna matas med pollen samlad av honungsbin från överallt i världen. En studie av Dr Peter Graystock testade importerade humlesamhällen från de tre huvudproducenterna till Storbritannien och fann bland annat att i 77 procent av dessa samhällen, av vilka samtliga importerades med friskhetsintyg, bar humlorna på fem olika parasiter. Vidare att medföljande pollen innehöll ytterligare tre parasiter. Minst tre av dessa parasiter kunde infektera de inhemska humlorna (Bombus terrestris audax) och minst fyra kunde överföras till tambin (Apis mellifera). Pollen följer ofta med importerade humlesamhällen i två syften: dels som stödfoder och dels i så kallade ”Booster”-samhällen”. Om detta pollen inte är helt rent utgör det en stor risk för sjukdomsspridning. Nämnas kan härvid att den enda metoden att sterilisera pollen på ett någorlunda (men inte helt) tillfredställande sätt är genom bestrålning. Nedfrysning duger definitivt inte.
Sjukdomsspridning kan också ske när bina pollinerar gemensamma blommor varför det är väldigt viktigt att, så långt möjligt, förhindra att importerade humlor tillåtas kommer i kontakt med honungsbin och vilda bin.
• Risker för genetisk inblandning med våra inhemska humlor:
Den vanligaste arten av humlor som används i industrin är den sydeuropeiska underarten av mörk jordhumla (Bombus terrestris dalmatinus). Då den naturliga förekommande underarten av jordhumlan i Sverige är Bombus terrestris terrestris, finns en risk att dessa arter hybridiserar. Som Jordbruksverket påpekar i sin utmärkta broschyr om humlor, finns risker med att sätta ut humlor av den sydeuropeiska rasen i Sverige. Humlor som smiter parar sig med våra svenska mörka jordhumlor och för därmed in andra gener i arten. Problem med inavel, hybridisering och utslagning av de inhemska arterna är ett gravt hot mot den biologiska mångfalden och har redan drabbat flera länder, framförallt Japan, USA och Tasmanien.
• Risker för att införa inavel och mutationer i våra vilda humlor:
Den kommersiella uppfödning av humlor är en industri präglad av affärshemligheter kring tekniker för uppfödning vilket innebär uppenbara risker för inavel och mutationer som också kan påverka de inhemska arterna negativt. Ett exempel på detta är ett patent av Jonathon Cnaani där han inför mutationer av blinda drottningar och drönare i kommersiella humlesamhällen.
• De utökade användningsområdena för humlesamhällen:
Humleuppfödare marknadsför numera, och i allt större omfattning, humlesamhällen som kan utföra andra uppgifter parallellt med pollinering. Ett exempel på detta i Sverige är Biobests så kallade ”Flying Doctors” där humlekupor har ett tråg innehållande biologiskt bekämpningsmedel. När humlorna passerar igenom tråget fastnar medlet på deras ben och blir därmed transporterat till grödorna de pollinerar. Dessa ”Flying Doctors” kan också, på samma sätt, transportera förut insamlat pollen för att stimulera pollinering, så kallad ”booster”-funktion. För att förstå vidden och potentialen av denna utökade användning kan man studera hemsidan hos det kanadensiska företaget BVT.
Industrin växer snabbt
Vi konstaterar att industrin har växt fortare än någon kunnat ana och att de berörda internationella och nationella myndigheterna inte har hunnit med att utveckla nödvändiga kontroller och regler för dess användning. Detta gäller i högsta grad för Sverige där vi har en ganska sträng, och mycket nödvändig, lagstiftning som reglerar honungsbiodling men ingen alls som reglerar distribution, utplacering och användningsområde av importerade humlor. Importföretag annonserar om försäljning av importerade humlesamhällen helt utan några restriktioner, inte enbart till kommersiellt jordbruk, men även till allmänheten där de lanseras som en trädgårdsprydnad. Vi kan definitivt inte bortse från de påtagliga risker denna industri innebär för sjukdomsspridning, genetisk inavel, hybridisering och mutationer bland våra vilda pollinerare och tambin. Med ganska enkla medel och kontroller bör dessa risker kunna begränsas vad det beträffar bruket i växthus och odlingstunnlar; det blir dock nästan omöjligt vid användning på öppna fält och trädgårdar om inte mycket strängare regler och kontroller införs.
Inga begränsningar eller krav
Utifrån frågor vi har ställt till såväl Jordbruksverket som till Kemikalieinspektionen konstaterar vi att dessa myndigheter vet väldigt lite om omfattningen eller det ekonomiska värdet av denna import. Det finns inga begränsningar av vem som får köpa importerade humlor och var man får sätta ut dem. Det finns inga krav på rapportering av sjukdom eller tillsyn vid förflyttning av samhällen. Importen/införseln av humlor till Sverige gäller Bombus-släktet men det är inte specificerat när det gäller arter eller underarter. Avsaknaden av kontroller innebär att vi, i realiteten, inte har några garantier för vilka arter eller underarter vi importerar. Man kontrollerar aldrig vid Sveriges gränser humlornas hälsotillstånd eller genetisk renhet, ej heller renheten av det pollen som medföljer. Detta trots att Jordbruksverket uppger att de befarar att det även finns införsel som inte registreras i TRACES. Hälsointyget för importen gäller generellt att humlorna inte visar tecken på sjukdomar, men tyvärr, är det väldigt få sjukdomar eller skadegörare som är reglerade i lagstiftning. Det finns inga regler eller anvisningar för hur man destruerar de uttjänta kuporna. Dessa kupor är engångsmaterial, tillverkade av wellpapp, plast och frigolit och går inte att återanvända. Om de inte omhändertas på ett säkert sätt innebär det en allvarlig risk för sjukdomsspridning. Detta framförallt då honungsbin är kända för att söka efter honungsrester bland gamla bon och svaga samhällen.
Det finns endast två medel som är godkända av Kemikalieinspektionen för skadebekämpning med humlor som transportörer: Prestop Mix och Binab Vector (Binab TF WP). Båda är mikrobiologiska medel som är baserade på svampar. Kemikalieinspektionen har ingen uppfattning om hur stor användningen av humlor är för skadebekämpning och har inte utfärdat några anvisningar eller råd för detta bruk.
Denna avsaknad av reglering, såväl nationell som internationell, innebär potentiella svåra framtida miljöproblem för såväl honungsbin, vilda humlor, solitära bin samt övriga pollinerare. När man föder upp humlor så intensivt och storskaligt, använder osteriliserat pollen och honungsbin i produktionen och skickar humlorna över hela världen, finns en stor risk för global spridning av parasiter och virussjukdomar med påföljande miljökatastrofer där såväl humlor som honungsbin och andra pollinerare slås ut. Situationen och hotbilden är så pass allvarlig att det krävs akuta åtgärder av både interimistisk och långsiktig karaktär.
Förslag på lösningar
Med anledning av ovanstående vill vi föreslå följande:
Att: utöver att sändningar dokumenteras med EU-TRACES intyg, skall gränskontrollveterinären göra kontinuerliga stickprov på importerade humlesamhällen för att kontrollera humlornas hälsa och genetiska renhet samt kontrollera att eventuellt medhavt pollen är absolut rent.
Att: ett förbud införs i svensk lagstiftning mot import av andra arter eller underarter av humlor än de, i Sverige, naturligt förekommande arterna.
Att: ett tvingande regelverk skapas för att registrera utplacering av importerade humlor, krav ställs om tillsynsskyldighet vid flyttning av samhällen samt rapporteringsskyldighet vid misstankar om sjukdom – detta i likhet med det som gäller för tambin.
Att: ett förbud införs i svensk lagstiftning/förordningar mot utplacering av importerade humlesamhällen i privata och offentliga trädgårdar och parker.
Att: endast humlesamhällen kontrollerade av svenska myndighetspersoner beträffande hälsotillstånd och genetisk renhet och som försetts därefter med friskhetsintyg får sättas ut på öppna fält.
Att: länsstyrelserna utbildar och anställer tillsyningspersoner. Dessa skall kontrollera att humlor i växthus och odlingstunnlar inte tillåts komma i kontakt med andra pollinerare, att humlorna har godkänt friskhetsintyg samt att uttjänta bon tas om hand på ett säkert sätt.
Att: uttjänta humlebon klassas som ”miljöfarligt avfall” och regler för dess destruktion utarbetas av Kemikalieinspektionen.
Att: bedriva fler långsiktiga konsekvensanalyser av användandet av humlor/bin för spridning av bekämpningsmedel. Tills dess bör myndigheterna införa mycket restriktiva bestämmelser för denna praxis.
Slutligen:
De senaste åren har mycket uppmärksamhet fokuserats på situationen för bin och humlor, då antalet av dessa har minskat drastiskt. Runt om i världen har många arter av vilda pollinerare redan försvunnit och fler är utrotningshotade. Samtidigt har tambin drabbats av ett flertal dödliga sjukdomar. Det finns olika anledningar till detta men, generellt, beror det på fyra huvudfaktorer: Besprutning av grödor med pesticider, monokultur i jordbruksproduktion, globalisering av handel och transport samt storskalighet av bi- och humleodling. Glädjande nog har det dock vuxit fram en insikt om detta och såväl internationella som nationella myndigheter har börjat stödja forskningsprojekt och olika åtgärder som syftar till att förbättra situationen. Lagstiftning som begränsar användandet av pesticider har till exempel introducerats av EU-kommissionen och gäller inom samtliga medlemsländer och Kommissionen har även aviserat än strängare lagstiftning. Olika projekt är också igång för att övertyga jordbrukare att förlänga och utvidga de vilda binas möjligheter att söka foder.
Vi har förstått att också Jordbruksverket har uppmärksammat problemen och är bekymrat. Det har nyligen inletts ett projekt finansierat av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap där en del av detta ska undersöka just patogener på importerade humlor. Verket har också ett pågående arbete med att hitta alternativ till de kommersiella, importerade humlebona i den svenska trädgårdsproduktionen.
Att använda odlade humlor och honungsbin i stor skala är en ofrånkomlig, men i längden kanske inte hållbar anpassning till monokultur. Det är ett ”plåster på såret” som kan leda till att förvärra situationen om inte andra åtgärder, regler och kontroller införs.
Källor:
1 Exporten från Nederländerna är ca 1 million samhällen/år enligt Prof. Dave Goulson 2014
2 Helmholtz Association of German Research Centres 2008 ”Economic value of pollination…..”
3 Greenpeace 2013: ”Bees in Decline”
4 Rapport av Eamonn Kehoe 2006: ”Managing bumblebee imports to maintain pollinator diversity and increase efficiency in horticultural production”
5 https://bumblebeeconservation.org/images/uploads/Policies/Commercial_bumblebees_policy.pdf
6 Graystock m.fl. 2013 ”Trojan Hives”
7 Graystock, Goulson m.fl. 2016 ” Hygienic food to reduce pathogen risk to bumblebees”
8 Graystock, Gould och Hughes 2015 ” Parasites in bloom: flowers aid dispersal and transmission of pollinator parasites within and between bee species
9 Jordbruksverket ”miljö och klimat – Humlor”
10 Atkins och Atkins 2016 ”The Business of Bees”, Kap 4 ”From corporate social responsibility to accountability in the Bumblebee trade”
11 WO 2011001423 A2
12 http://www.biobestgroup.com/en/biobest/products/bumblebee-pollination-4460/bumblebee-hives-6329/flyingdoctors-hive-%28terrestris%29-4656/
13 http://www.beevt.com
14 En databas som är gemensam för hela EU där bl.a. djur och djurprodukter som flyttas mellan EUstater registreras och där transporter av dessa kan följas
15 Bisjukdomslag (1974:211),15 § i bisjukdomsförordningen (1974:212), Jordbruksverket: ”regler för biodling”
